Det lönar sig att läsa det här inlägget före detta, så kanske ni förstår bättre.

Ni som följer vår blogg kanske märkt att jag varit borta, av orsak. Jag har svåra tider just nu och det känns som om jag inte kan hitta hoppet eller lusten till att leva/blogga. Det känns faktist skit jobbigt. Att gråta sig till sömns är inget jag rekomenderar, men jag kan inte kontrollera min kropp längre. Då den vill gråta så gråter den, jag har helt enkelt inte krafter kvar till att säja nej. Jag vet inte hur länge jag kommer att vara frånvarande, men ett tag blir det nog.

Tomhet är det som finns kvar inne i mig. Jag försöker fylla den men det känns påträngande och onaturligt. Jag är tvungen att göra en massa bara för att jag inte skall tänka på honom. Det känns okej då jag är med vänner, men genast då jag kommer hem till mitt rum så tar kroppen kontrollen över mig. Jag kan helt enkelt inte göra något åt saken om tårarna bara börjar rinna. Jag årkar inte med det här, jag är trött.  

Det här var svårare än vad jag trodde. Och just nu vet jag faktist inte hur jag kommer över detta. Då Jossan åker tillbaka till Kantlax och allt... nej fy fan. Jag vet att jag kommer upp på benen ännu någon dag, men när, det vet jag inte. Den dagen tycks vara väldigt långt borta.